.

Hjärtat i halsgropen idag - BIG TIME.

Dagen började i ett maka tempo. Snoozade i vanlig ordning i ca 40 minuter innan jag steg upp. Problemet med det är väl att jag kvällen innan ställer väckarn så att jag kan maximera sovtiden också, ställer alltså klockan så sent som möjligt då tanken är att jag direkt kommer att stiga upp... Detta resulterar i att jag sover alldeles för länge och snoozar PÅ TOK för länge - var och varannan morgon.

I alla fall, när morgonen börjat och det var dags att ta tag i plugget ( typ elva?) så kändes allt fantastiskt bra. Balanserat och bra helt enkelt, trots sovmorgonen. Everything under control.

En timme senare sticker jag till skolan och ska luncha med Karro. Tar med mig datorn för att kunna sitta på skolan och fortsätta med plugget där på eftermiddagen. Lunchen drar ut på tiden för att det är så fantastiskt härligt att sitta i solen och chilla med fint sällskap! Vid tvåtiden börjar vi känna att stunden är kommen, och rör oss in mot Lindell och biblioteket. Lite försenad, men fortfarande - balans och harmoni.

Jag tar mig upp till röda rummet och packar upp datorn så fint, lägger allt tillrätta och slår mig ner. Viker upp datorn som varit i viloläge sedan jag lämnade hemmet och förbereder mig mentalt för några timmars transkribering. Jag öppnar datorn, men den är bara svart. Hmm tänker jag, konstigt. Jag tar fram strömsladden och kopplar in den. Trycker på startknappen... inget händer. EH okej.
Paniken väcks till liv, öppnar ögonen, rör på sig lite, sträcker sig lite. Ännu inte så påtaglig, men den finns där, det känner jag.

Trycker några gånger på knappen men ingenting händer. Svart och död och svart. Ingen reaktion.
Den där Paniken, nu har han satt sig upp. Han är klarvaken, and so am I old boy, so am I.
Jag får spel i mitt stilla sinne och tar fram mobilen, smyger ut (iklädd klackar, stressbyxor och kriströja... okej, jag tror inte jag smög) från röda rummet för att ringa Sara och kunna få utlopp för min frustration.

Avslutar samtalet och förstår att jag måste kontakta en IT-kunnig på skolan, och det är snart, typ NU, om inte tidigare. Pratar med en tant på UB som ringer dit en smått förvirrad man som gör exakt så som jag just gjort - stoppar in strömsladden och trycker på startknappen för att märka att datorn inte reagerar. Tack för hjälpen. Han skickar mig vidare till UMDAC - en IT-hörna i MIT-huset.
Paniken tycks ha överskottsenergi för inom mig är det kaos, har han morgongympa inne i bröstkorgen eller? Han hoppar och studsar, hjärtat slår fort och magen känns konstig. Harmonin och balansen är sedan länge borta på grund av den här jävla Paniken som skrämmer slag i allt och alla.

Anländer till UMDAC med hjärtat i halsgropen. Jag befarar det värsta - uppsatsen, bilderna, ljudfilerna, dokumenten... ALLT. Allt allt allt är borta. Det.får.inte.vara.sant. Gud hör bön, jag fattar vinken, ska vara noggrannare, ska börja använda back-up, låt mig bara slippa det här nu. I get the point.

Efter några minuters väntan (som känns som timmar?) säger en gubbe att det är min tur. Han ber mig plocka fram datorn och gör samma procedur som jag och den förra mannen gjort - sladden, knappen. NADA.
" - Om du har RIKTIGT RIKTIGT tur så är det batteriet det är fel på".
" - Jahaa... batteriet?"
Han vänder på datorn, tar loss batteriet från datorn och prövar att starta den igen. DET BLINKAR! DEN STARTAR!
JAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA!

Mitt liv är räddat. Allt är räddat!!!!!!! Måste bara byta ut batteriet som är sönder. Hallelujah, thank God,  praise the lord och sånt där. Paniken lägger sig, verkar ha blivit tvärtrött, less. Fyller ingen funktion längre. Sov du gott nu Panikjäveln och må du aldrig vakna upp igen.

Glad i hågen cyklar jag hemåt och vill liksom fira att livet är underbart! Plugget, transkriberingen, som var orsaken till att jag öppnade datorn för att sedan möta Djävulens barnbarn Paniken för en stund, den verkar jag ha glömt. Nu sitter jag här, 19:00 och tänker att det kanske vore en god idé att börja.
Slut på firandet, dags att börja transkribera mera.