.

...drar handen genom håret och tar ett djupt andetag.
Mina ögon flackar runt och finner ivriga själar som kommit dit innan mig.
Mina steg är tunga och mitt hjärta slår fort.
Stressen är högst närvarande.
Jag överblickar rummet och får syn på min plats.
Mina fötter rör sig motvilligt och bildar steg som dröjande närmar sig målet.

Så är jag framme, har hittat hem.

För den här stunden.

Jag rättar till linnet och för håret bakåt, trollar med fingrar och snodd fram en hästsvans.
Jag börjar justera föremålet, dra, rycka, höja, sänka, vrida och höja igen.
Nu så.

Rummet är belyst med ett fåtal spotlights och jag är träffad utav en av dem.
Jag brukar tycka om att stå i rampljuset men inte idag, this is not my moment.
Känns åt helvete.
Nåja.
Jag ordnar mig tillrätta och börjar sätta nederkroppen i rörelse, i en evigt malande rotation.
Musiken höjs och basen dunkar i takt med hjärtat.
Jag hör snart inte mina egna tankar längre och tur är väl det.
Uppmaningarna och tillsägelserna duggar tätt.
Jag är här nu.
Nu eller aldrig.
Helvete NU GÄLLER DET!

55 minuter fullständig tortyr.

Låt spinningen börja.