.

Tog en paus i mitt hysteriska bloggande tidigare ikväll för att dricka té hos Axel men nu är jag tillbaka. Berättade för honom att jag länge känt en frustration över vardagen, och över att mitt liv känts rätt grått. Är van att åka en >bergochdalbana< i känslotillstånd och upplevelser - allt eller inget, upp och ner, lycklig och olycklig, skratt och gråt om vartannat. De senaste åren, eller när jag tänker efter så långt bak jag kan minnas har det varit så, av olika anledningar.

Ingenting som går att ta på är egentligen fel, men samtidigt finns en känsla av missmod inom mig som gror. Då ligger jag ofta sömnlös om nätterna och grubblar över mitt liv och vad jag kan tänkas förändra för att göra det bättre, vem är jag, vad vill jag, vad tror jag på? Jag får idéer, ibland storslagna och ibland mindre över hur livskvalitén kan öka och hur jag ska >finna meningen med livet<. Deep shit I know. Men en av mina största svagheter är min oförmåga att fullfölja och slutföra saker. Som när jag ringde mamma innan jul och övertygade henne att vi i maj i år skulle fara till Togo och hälsa på mitt fadderbarn och oj vilken resa jag och hon skulle komma att uppleva och biljetter skulle jag kolla och styra upp genast helst nästkommande dag. MEN SOM OM DET HÄNDE DÅ? Och då jag skulle köpa gitarr och lära mig spela och min påbörjade tavla som har legat och samlat damm i två år och min dagbok jag skulle köpa och mitt nya liv jag började i måndags och förra måndagen och förra...

Hej och hå idéer komma och idéer gå.

Men på torsdag kommer i alla fall Linnea hit till Umeå och vi smider i skrivande stund fantastiska planer på hur vi kan förändra våra liv, med start från kommande höst. Som jag hoppas att jag denna gång kommer att genomföra dem också. I frikkin have to.

Näe om man skulle ta och se över vad Svtplay har att erbjuda ikväll. Eller ta och fortsätta den påbörjade boken... Gosh. Never ending story som sagt. Gnatt!