.

Jag tittade på vetenskapens värld igår innan läggdags. Mina minnen är lite diffusa men jag tror ändå att jag fattade poängen. Poängen var att intelligens sitter i generna! Yep, där har ni det. Arv eller miljö? Arv! Det känns lite småjobbigt (no offense mampap) med faktumet att man i grund och botten liksom är som man är.

Nämen så här är det va: Vi föds med en uppsättning nedärvda gener och det gäller alltså även våra lilla hjärnas nervtrådar och diverse småskrot. Hur vår hjärna sedan arbetar och reagerar på olika stimuli är alltså beroende på hur vi i grunden ser ut där inne. Vissa har förutsättningarna att bli genier då blablabla är mer utvecklat osv. För andra kommer det att vara helt omöjligt att uppnå genialitet - vi kan träna och träna på någonting men det där lilla extra kommer alltid fattas. Alla kan bli mattelärare - men det är få som kan bli Einsteins. Talang är något medfött.

Det känns både befriande och tråkigt. Mitt mantra är ju att "vill du så kan du" men uppenbarligen bara till en viss gräns. Då kommer vi till den kritiska punkten: Har jag talang inom något? Och i så fall vad? Och än värre, VARFÖR I HELVETE HAR JAG I INTE UPPTÄCKT DEN ÄN? Näe jag tror faktiskt inte det. Jag tror att jag är en vanlig medelmåtta. En vanlig gråing. En mellanmjölk. Jag är lagom bra. Längre kommer jag inte. Det känns ju rätt osoft?