.

En av de saker jag hatar mest av allt är att känna avund. För när man är avundsjuk på någon annan känner man sig i samma stund misslyckad själv, känslorna sitter liksom ihop.

Helvete - alla gånger jag läst bloggar skrivna av supersnygga tjejer med photoshoppade bilder och sedan jämfört med mig själv. De gånger man hör om hur andra har haft en så fantastisk helg och jag inte är helnöjd med min.

Den gången jag fixar mig inför utgång och lägger på extra mycket mascara. Tar ett glas vin, kanske två, och toabesöket följer som ett brev på posten. Känner mig lite skönt berusad och tittar mig själv i spegeln och tänker - fan vad snygg jag är! Har på mig mina finaste kläder och ler med mitt finaste leende. Så kommer man ut på krogen och tittar sig omkring. Hon framför i kön, skrattandes med ett ännu finare leende än mig själv och med ännu vackrare hår. Känner hur självförtroendet får sig en törn. Kvällen fortsätter och trots att det enda jag vill är att ha kul, så kan jag inte undvika att känna mig lite misslyckad, lite sämre, lite fulare. Alla vackra flickor omkring mig. Istället för att ta kontakt med dem, bli vän med dem, skratta med dem, så avundas man dem.

Den där avundsjukan - tänk vad den kan förstöra, helt i onödan. Alla dessa timmar man jämfört sig med andra. Alla dessa timmar man låtit ytliga oväsentligheter komma före det som är viktigt på riktigt.

Jag är ju jag. Det här är jag. Unika jag, en enda av miljarder!
Det är ju helt fantastiskt egentligen.

Som tur är växer man sig klokare och börjar inse ett och annat, men det inte är det lätt att vara en ung singeltjej. Leva det där livet man uppmuntras till med allt vad det innebär. Jag behöver inte titta långt för att se hur vi tjejer köper löshåret, förlänger ögonfransarna, går på dieter, hetstränar, köper osköna dyra kläder, dricker för mycket, går i osköna skor. Pratar för lite med farmor, har glömt att fråga hur pappa mår, har glömt att fråga oss själva hur vi mår. Glömde visst. har inte tid. Ursäkta vad sa du, har du inte tid?