.

med världens finaste familj och vänner, och än är inte helgen slut.
Mycket kärlek <3

Full fart med fix och trix och roligheter hela dagen idag! Om en timme kommer familjen och då blir det att fara till strömpilen och inhandla nödvändiga grejer för kvällen. Efter det ska vi ner på stan och äta födelsedagslunch =) Sedan upp hit igen då jag får bjuda på fikat vi bakade för ett par dagar sen... Sedan.... ja då kommer Amanda och Cissi från Skell, blir att laga middag några stycken och sen.... sen.... hestfezt! :D

Vi får väl se i vilket skick man vaknar i imorgon då jag faktiskt fyller år. Äh, morgondagen... den ska vi inte bry oss om idag? =)



Förra årets födelsedagsfest =)

Vi bakar i kollektivet.
Ps fyra sorter. ds

Hjärtat i halsgropen idag - BIG TIME.

Dagen började i ett maka tempo. Snoozade i vanlig ordning i ca 40 minuter innan jag steg upp. Problemet med det är väl att jag kvällen innan ställer väckarn så att jag kan maximera sovtiden också, ställer alltså klockan så sent som möjligt då tanken är att jag direkt kommer att stiga upp... Detta resulterar i att jag sover alldeles för länge och snoozar PÅ TOK för länge - var och varannan morgon.

I alla fall, när morgonen börjat och det var dags att ta tag i plugget ( typ elva?) så kändes allt fantastiskt bra. Balanserat och bra helt enkelt, trots sovmorgonen. Everything under control.

En timme senare sticker jag till skolan och ska luncha med Karro. Tar med mig datorn för att kunna sitta på skolan och fortsätta med plugget där på eftermiddagen. Lunchen drar ut på tiden för att det är så fantastiskt härligt att sitta i solen och chilla med fint sällskap! Vid tvåtiden börjar vi känna att stunden är kommen, och rör oss in mot Lindell och biblioteket. Lite försenad, men fortfarande - balans och harmoni.

Jag tar mig upp till röda rummet och packar upp datorn så fint, lägger allt tillrätta och slår mig ner. Viker upp datorn som varit i viloläge sedan jag lämnade hemmet och förbereder mig mentalt för några timmars transkribering. Jag öppnar datorn, men den är bara svart. Hmm tänker jag, konstigt. Jag tar fram strömsladden och kopplar in den. Trycker på startknappen... inget händer. EH okej.
Paniken väcks till liv, öppnar ögonen, rör på sig lite, sträcker sig lite. Ännu inte så påtaglig, men den finns där, det känner jag.

Trycker några gånger på knappen men ingenting händer. Svart och död och svart. Ingen reaktion.
Den där Paniken, nu har han satt sig upp. Han är klarvaken, and so am I old boy, so am I.
Jag får spel i mitt stilla sinne och tar fram mobilen, smyger ut (iklädd klackar, stressbyxor och kriströja... okej, jag tror inte jag smög) från röda rummet för att ringa Sara och kunna få utlopp för min frustration.

Avslutar samtalet och förstår att jag måste kontakta en IT-kunnig på skolan, och det är snart, typ NU, om inte tidigare. Pratar med en tant på UB som ringer dit en smått förvirrad man som gör exakt så som jag just gjort - stoppar in strömsladden och trycker på startknappen för att märka att datorn inte reagerar. Tack för hjälpen. Han skickar mig vidare till UMDAC - en IT-hörna i MIT-huset.
Paniken tycks ha överskottsenergi för inom mig är det kaos, har han morgongympa inne i bröstkorgen eller? Han hoppar och studsar, hjärtat slår fort och magen känns konstig. Harmonin och balansen är sedan länge borta på grund av den här jävla Paniken som skrämmer slag i allt och alla.

Anländer till UMDAC med hjärtat i halsgropen. Jag befarar det värsta - uppsatsen, bilderna, ljudfilerna, dokumenten... ALLT. Allt allt allt är borta. Det.får.inte.vara.sant. Gud hör bön, jag fattar vinken, ska vara noggrannare, ska börja använda back-up, låt mig bara slippa det här nu. I get the point.

Efter några minuters väntan (som känns som timmar?) säger en gubbe att det är min tur. Han ber mig plocka fram datorn och gör samma procedur som jag och den förra mannen gjort - sladden, knappen. NADA.
" - Om du har RIKTIGT RIKTIGT tur så är det batteriet det är fel på".
" - Jahaa... batteriet?"
Han vänder på datorn, tar loss batteriet från datorn och prövar att starta den igen. DET BLINKAR! DEN STARTAR!
JAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA!

Mitt liv är räddat. Allt är räddat!!!!!!! Måste bara byta ut batteriet som är sönder. Hallelujah, thank God,  praise the lord och sånt där. Paniken lägger sig, verkar ha blivit tvärtrött, less. Fyller ingen funktion längre. Sov du gott nu Panikjäveln och må du aldrig vakna upp igen.

Glad i hågen cyklar jag hemåt och vill liksom fira att livet är underbart! Plugget, transkriberingen, som var orsaken till att jag öppnade datorn för att sedan möta Djävulens barnbarn Paniken för en stund, den verkar jag ha glömt. Nu sitter jag här, 19:00 och tänker att det kanske vore en god idé att börja.
Slut på firandet, dags att börja transkribera mera.

Idag är jag glad. Gud vad glad jag känner mig!

Har haft en till gruppintervju som blev kort men intensiv. När jag få träffa så underbara ungdomar (oj vad gammal jag känner mig när jag skriver ungdomar!) som bara sprudlar av energi så påminns jag om varför jag läser till gymnasielärare. Fan vad kul det skulle kunna vara!

Ska snart steka lite köttbullar och sen sätta mig och transkribera. Hoppas jag blir klar inom några timmar så att det går hitta på något mysigt ikväll =) Lyssnar för övrigt igenom Fleet Foxes nya album också, skön musik!

Ha en härlig onsdagkväll mina fina =)

Bin Laden är död!
Hans två tvillingbröder Choco Laden och Remou Laden är dem som sörjer mest, tillsammans med Usamas mor Marme Laden. Hans partyglada syster, Piña Co Laden vet inget om än då hon ligger bakis någonstans i staden. Den något senile farfarn Vartvardetjag Laden har just blivit underrättad och hoppas kunna sprida ordet vidare till den vegetarianska kusinen Sal Laden.

Det är helt sjukt hur fort man faller tillbaka till gamla vanor när man är hemma hos mamma och pappa. Direkt jag stiger innanför dörren ser jag mig inte längre som en student, eller som någons kompis, eller som snart 22, nej jag ser mig själv endast som dotter (och kanske lite storasyster också). Det innebär att jag direkt blir sådär charmigt slarvig som jag alltid varit när jag bott hemma. Kastar väskan direkt innanför dörren och glömmer att stänga skåpluckorna i köket, ja alla sånna där ovanor som mamma och pappa brukade bli galen på. Men nu gör det ingen för när man är hemma och gästspelar bara någon gång om sänder så får man så mycket kärlek att det mesta är förlåtet, huvudsaken man är hemma. Det är ju underbart :D

En annan (o)vana som jag och Ulrica brukade ha för oss var att efter skolan jämt och ständigt baka. Inga märkvärdiga bakverk eller tårtor (som en viss annan jenny sysslar med ;-) ) utan plain and simple, så länge det innehöll socker och kakao. Nästan alltid var det chokladbollar, någon gång kladdkaka och i tider av nöd blev det någon enkel chokladsmet/sås av typ kakao, socker, sirap och mjölk....eller nått.

Hur som helst kom sockersuget i vanlig ordning idag efter middagen och tiden mellan tanke och handling var inte lång. Idag blev det cornflakeskakor, och för er som missat - you gotta try this one!!!! superlätt och zuperzmazkigt.

200 gr smör
4-5 msk kakao
2 dl sirap
2 dl socker

--> smält i panna, rör om och låt koka i fyra minuter

7 dl cornflakes
3 dl cocos
2 tsk vaniljsocker

--> rör om dessa torra ingredienser i en bunke.

Häll sedan över chokladsåsen i bunken och rör om. Lägg ut muffins/bullformar på en plåt och klicka i lagom (läs mycket) smet i varje form. Låt svalna. Avnjut med rekommendation en kaka med ett glas mjölk. Och en till. Äh, en till. Vad tusan, tar en halva till... oops, äter upp den andra halvan med... somebody stop me :S





Jag och min kaka, som jag just baka
Åh nej nu kommer pappa
Han kommer på kakan nappa



Den besten tog den av mig
Gaaaah pappa jag ska döda dig



Nej förlåt pappa, klart jag inte ska
Du klarar dig den här gången, jag låter dig va
Men jag håller noga koll på antalet kakor som är kvar
Om du tar en till då jääää.... då har du räknat dina dar....

Jag har haft min första gruppintervju idag. Har konstigt nog inte varit så nervös, är typ för trött för det haha. Dessutom var ett av mina första offer en person jag träffat många gånger förr, samt hans kompisar (skriver inte ut vem, gäller ju att vara proffessionell som forskare!) så den vetskapen lugnade mig lite. Hur som helst tycker jag det gick jättebra, killarna var jättefina och gav mig mycket material att jobba med. Smarta pojkar som får mig att inse att inte alla är insnöade utan att det verkligen finns guldkorn =) Deras framtida kvinnor kommer leva lyckliga!

Nåväl, inväntar middag här hemma i Skell och sedan ska jag ta tag i ljudfilen och börja transkribera... Jag har blivit varnad om hur tidskrävande det är - en timmes ljudinspelning kan ta från ca 3 till 20 (!) timmar att transkribera beroende på hur detaljrikt man skriver samt utmynna i upp till 20 (!) stycken A4sidor med text. Oh god, gäller att ladda med pasta för den här kvällen kan bli lång...

dansar rrrrrrrrrrrrrrååttttttaaaan.

Ska ta en paus och promenera till strömpilen för att köpa hårfärg tänkte jag. Är grymt sugen på en riktigt röd färg, men tror ändå det kommer att landa i det bruna då solblekt rödfärgat hår inte lär bli sommarens största hit.

Sen har jag gjort något dumt. Har varit lite djävlig rent ut av. Jag passar på när ingen ser. Smyger som en illond lemur och knycker grejer så fort hon vänder ryggen. Hon hyllar mig som den mästare jag låtsas vara. Får ofta höra att jag är snäll. Bara så ni vet: allt är ett spel, allt är fejk. Alla goda gärningar väl valda och jag gör dem bara då jag vet att jag åtminstone får dubbelt så mycket utdelning tillbak. I. AM. EVIL. Har på mig två plagg som inte är mina för tillfället. Bäst att det här inte kommer ut, då vet jag vem jag får efter mig...Och nu när ni sett detta är ni också involverade, ni är vittnen. Det ni gör bäst i är att SHUTTHEFUCKUP och INTE säga ett ord, spela bara med så kommer allt gå bra.

Coast is clear....

Listening.... ah-ah, no sound at all. Im all alone.... hee....hee....heee....

Ssshhhh! The master has spoken.

Har varit på skolan på förmiddagen och skrotat runt. T ex haft handledartid och lämnat in en ansökan om studieuppehåll, oh mothafucka!. Sjukt sjukt sjuuuuukt konstigt att inte plugga i höst. Men just nu känns det så långt bort och så overkligt att jag inte tänker på det nå mycket. Herregud, hela maj är ju kvar och den ska fyllas med mycket nöjen (och lite uppsats)! =)

Det blev en pommestallrik till lunch på Baloo idag. Mitt första intryck av hamburgermannen var att han var ignorant och sur. Tillslut fick vi beställa och efter det utbrister han från ingenstans att min jacka är fin. Jag höll på att sätta ett icke-existerande pommes i halsen. Sa just hamburgermannen att jag hade fin jacka? whuuuuut? Jag tackade honom men började direkt med bortförklaringar och sa att jag ibland kunde känna mig som en präst i den. Han förstod mig nog inte riktigt för han rörde inte en min... Så jag sa tack igen, tog generat mitt kvitto och gick och satte mig.

Klockrent att jag ska börja med prästsnacket mitt i det där fina ögonblicket, varför kan man inte ta emot en komplimang som man sig bör? T.a.c.k. Det är ju så mycket roligare att ge komplimanger till dem som säger tack och som man märker blir glada och lyser upp när man berömmer dom, än till dom som pratar bort det och skäms.


Och ps, gästinlägget nedan kanske är rätt internt men ack så fint, tack Sara <3

Hehe, fått tillgång till Jennys blogg...eller, tillgång och tillgång. Nu för tillfället sover hon i alla fall (läs: snarkar) så fridfullt bredvid mig att jag inte kunde låta bli att skriva lite.

I trapphuset här utanför pågår flyttar för fulla hus, kartonger och möbler som ska upp två våningar. Tänk att om lite mindre än 1 månad är det vår tur att flytta... känns konstigt. Sjukt konstigt. Tanken att vi bott här i 1 år nu, helt sjukt vad tiden går fort. Kommer sakna denna fina lägenhet! Kommer så väl ihåg hur den såg ut förut, med de vackra väggarna... naaat! För er som inte vet så bjuder jag här på två fantastiska bilder, tillhörande livfulla väggar utav dess like:


Hall...


... och vardagsrum


...som sedan under en tid förvandlades till vår indiska hörna som faktiskt var riktigt mysig :)


Nä fy, jag kan nog inte tänka på denna flytt just nu för tillfället. Kommer att kännas så sorgligt att lämna den. Kommer kännas ännu (!) konstigare att Jenny inte längre ska bo kvar i umeå till hösten. Jag vill nog inte föreställa mig hur tomt det kommer att kännas att inte ha sin bästa vän i samma stad som en själv längre. Inte ens i samma land. Vem ska nu fylla min vardag med så mycket kärlek och glädje som du gjort - varje dag? Tanken skrämmer mig, vill inte... Nu började visst detta inlägg mest innehålla ångest, var inte riktigt meningen. Tvärtom borde jag vara tacksam för alla roliga stunder vi haft tillsammans (och dom är ju faktiskt inte slut än)! Så här bjuder jag på några bilder från våra galna, roliga, fantastiska, minnesvärda stunder tillsammans. Den ena bilden värre än den andra! :)






























Somliga bilder mer fula än dom andra, men whattafack. Dom bjuder jag på. Speciellt den sista, mig själv i egen hög person! :D
Det jag vill visa är hur tacksam jag är över alla våra roliga, fina, flummiga stunder tillsammans. LOVE YOU GIRL!!

Sådärja då var april avklarat, hepp hepp. Halvvägs in i uppsatsen teoretiskt sett, men endast tio sidor av 35 skrivna och än är inga intervjuer genomförda. Jag håller tummarna för att den kommande veckan kommer att leverera (okej inte veckan i sig utan jag i den). Den gångna veckan har ju inte varit nå kul alls, varken irl eller på bloggen känner jag. Det suger att vara sjuk men nu är jag så gott som frisk, så när som från lite snuva.

Annars är sinnestillståndet faktiskt helt okej. Jag gungar på små vågor just nu känner jag, en stilla bris. Alltså jag menar, det stormar ju ofta hos mig annars. Jag glider på höga vågor och älskar det mesta sen dras jag ner under ytan och drunknar litegrann. Mår dåligt och jag har ingen anledning. Har man egentligen någonsin anledning att må dåligt när man lever ett liv som jag gör? Som de flesta jag känner gör. Med människor som älskar runt omkring en och tak över huvudet och pengar till mat och kläder och till massa nöjen också för den delen. Tillgång till fri musik jämt, eller just ja det skulle ju börja kosta nu... anyways. Men man måste ju få må lite piss åt banala saker då man lever ett aningen banalt liv. Ett svenneliv! hehe. Nu är sjön i alla fall väldigt lugn och jag känner mig lugn även jag. Är övertygad om att det kommer att ordna sig, livet och uppsatsen, och livet. Aaaaahhh, djup in- och utandning på det!

Jag sprider härmed officiellt ett lugn till er, mina tappra läsare och lovar att det inte lönar sig att stressa upp sig. Länkar denna låt som en fin vän visade mig också. Lyssna, andas och slappna av lite (oj där lät jag visst som Anitha med H, meditationsläraren i gymnasiet). Tänk på allt som får dig att må bra. Kanske din bästa vän. Din största kärlek. Din mammas omfamning. Tussilago vid dikeskanten. Bara ben och ljusa sommarnätter. Tänk på den fantastiska ungdomen som vi fortfarande befinner oss i, än har vi länge att leva och vad gör det där problemet du grubblar över om hundra år? Just det, inga bekymmer (oj där lät jag som Pumba). Känn lugnet!



Peace out!

spenderades mesta dels hos Ingrid och Sara. Vi satt på deras uteplats och njöt i kvällssolen. Åt grillat och spelade stafettkubb. Här är några bilder tagna med mobilkameran:















Fantastiskt! Vill tacka värdinnorna än en gång för en minnesvärd valborgsmässoafton =)

....och så en bild från fredagkvällen, hehehe

Idag är det valborgs men det blir ett högst stilla firande för min del. Ska i alla fall möta upp några tjejer och sedan äta middag hos Ingrid. Nära och kära som jag har omkring mig är alla tokpeppade så vi får se hur en nykter yngling som jag upplever denna kväll!

Det suger ju att jag inte har någon fungerande kamera att dokumentera alla storslagna händelser i mitt liv med just nu... hehe. Kan ju i och för sig lägga upp några bilder från förra våren =)














1 maj imorgon och om en vecka min födelsedag! weeehooooooo

Gosh vilken fin låt!

En av de saker jag hatar mest av allt är att känna avund. För när man är avundsjuk på någon annan känner man sig i samma stund misslyckad själv, känslorna sitter liksom ihop.

Helvete - alla gånger jag läst bloggar skrivna av supersnygga tjejer med photoshoppade bilder och sedan jämfört med mig själv. De gånger man hör om hur andra har haft en så fantastisk helg och jag inte är helnöjd med min.

Den gången jag fixar mig inför utgång och lägger på extra mycket mascara. Tar ett glas vin, kanske två, och toabesöket följer som ett brev på posten. Känner mig lite skönt berusad och tittar mig själv i spegeln och tänker - fan vad snygg jag är! Har på mig mina finaste kläder och ler med mitt finaste leende. Så kommer man ut på krogen och tittar sig omkring. Hon framför i kön, skrattandes med ett ännu finare leende än mig själv och med ännu vackrare hår. Känner hur självförtroendet får sig en törn. Kvällen fortsätter och trots att det enda jag vill är att ha kul, så kan jag inte undvika att känna mig lite misslyckad, lite sämre, lite fulare. Alla vackra flickor omkring mig. Istället för att ta kontakt med dem, bli vän med dem, skratta med dem, så avundas man dem.

Den där avundsjukan - tänk vad den kan förstöra, helt i onödan. Alla dessa timmar man jämfört sig med andra. Alla dessa timmar man låtit ytliga oväsentligheter komma före det som är viktigt på riktigt.

Jag är ju jag. Det här är jag. Unika jag, en enda av miljarder!
Det är ju helt fantastiskt egentligen.

Som tur är växer man sig klokare och börjar inse ett och annat, men det inte är det lätt att vara en ung singeltjej. Leva det där livet man uppmuntras till med allt vad det innebär. Jag behöver inte titta långt för att se hur vi tjejer köper löshåret, förlänger ögonfransarna, går på dieter, hetstränar, köper osköna dyra kläder, dricker för mycket, går i osköna skor. Pratar för lite med farmor, har glömt att fråga hur pappa mår, har glömt att fråga oss själva hur vi mår. Glömde visst. har inte tid. Ursäkta vad sa du, har du inte tid?

Vaknade med mindre feber i morse men denna natt alltså... Har vaknat ett antal gånger helt sjöblöt i svett. Inte freeescht. Tur man är singel och sover ensam?

Ska försöka få lite plugg gjort idag, vi får se hur det går.

För övrigt klickade jag mitt i bedrövelsen hem en kavaj igår. Den var på rea så den kunde jag gott unna mig tycker jag =)

Ringde just till sjukvårdsrådgivningen för att få - ja råd. Jag har nu haft feber i snart två dygn och den pendlar lite upp och ner men ligger oftast kring 39 grader. Jag kollade den för ett litet tag sen och då låg den på 39.9 - med andra ord är jag en levande ugn. Den vänliga damen på andra sidan linjen trodde starkt på influensa. GAAAAAAAAH men orka influensa säger jag!!!! När ska den ge sig då?

Dessutom googlade Sara upp smittorisken och den var tydligen mycket hög, dvs inte idealistiskt för kollektivet. Alltså shit jag är så varm att det i princip ryker om fingrarna i skrivande stund. I princip. Nu skulle jag ju kunna lägga upp en cam-bild för underhållningen skull men jag väljer att ha min heder i behåll. Not a beautiful face so to speak.

Måste tillägga att det kändes lite tungt när Magda tidigare idag var här och spelade Band of Horses - The Funeral. Minnen i form av suddiga bilder syntes framför mina ögon, jag såg mitt liv passera revy.
At every occasion I'll be ready for the funeraaaaaaaaaal.

Bara så att ni vet är mitt önskemål efter döden att kremeras och spridas med vinden och inte ligga i en kista.
(I och för sig lär kremeringen vara onödig då jag redan brunnit upp...)




Godnatt på er glada, friska, lyckliga vänner som har hälsan i behåll!

Hej jag heter Jenny och jag vaknade halv sex imorse och kunde inte somna om. En morgonpigg tjej helt enkelt! =)
Eller så är orsaken febern från djävulen som etsat sig fast i min kropp. Igår hade jag en febertopp på 39 grader så det har inte varit det lättaste att sova inatt. Dessutom har jag noll ork att jobba med uppsatsen. Jag kanske inte borde klaga eftersom jag extremt sällan är sjuk men man måste få göra det när man mår såhär dåligt. Klagaklagaklaaaagaklagklag.