.

Fyra år sen idag. Tänker på dig vännen, var och varannan dag. Jag kan verkligen undra hur Umeå hade varit om du pluggat här med oss. Jag kan verkligen undra hur studenten hade blivit om du varit med oss. Jag kan verkligen undra vart du befinner dig och om du känner när jag tänker på dig, om du hör när jag pratar om dig. Ska man vara orolig för den andra sidan eller är den fridfull och fin? Kommer du vara 18 när jag träffar dig igen och hur kommer det att vara? Tänker på din familj idag också. Jag hoppas att dom på nått sätt är fyllda av kärlek och inte av sorg. Ibland när jag passerar sjukhuset tänker jag på dig. På dig och på farfar. Men farfar var ju gammal, det var ju inget konstigt med det. Det kan fortfarande kännas overkligt, ibland att du fanns bland oss, i närheten, att vi umgicks, att vi skrattade och så. Ibland känns det overkligt att du är borta, hände det verkligen? Särskilt när jag ser ditt ansikte i andra tjejers ansikten, när jag ser ditt hår i andra tjejers hår. Då hugger det till i bröstet. Då slår det mig igen. En vän som man ville ha kvar hela livet men som man inte fick. Som en varm vind tillsammans med solsken som bara håller i sig ett kort tag. Ett solsken och en vind som man mår bra av, som får en att känna sig levande. För när jag cyklar på våren och sommaren och jag har solen i ögonen och varma vindar smeker min hud, då brukar jag blunda och känna hur jag lever. Och då tänker jag också på dig. Älskade vän, du finns i mina tankar och jag hoppas att vi ses igen.



Finaste låten från minnesstunden. Den ger mig rysningar än idag.